Domstolsbesök

Nu är det inte långt ifrån att vi blir som Charles Ingvar Jönsson (Jönssonligan) och lägger en sko i famnen och säger "Liiiillllaa Nisse!"

Vilken dag! Vilken pärs! Vi är helt slut!

I går kväll inser Jenny att hon inte har med sig nån klänning som hon trivs i. Någon passande överdel finns heller inte i packningen. Blått mot svart går ju inte. Det slutade med ett par snygga svarta byxor, en fin vit blus och en riktigt snygg svart kavaj till det. Topp! Själv hade jag packat ner en 8 år gammal kostym där byxorna inte riktigt passar. Varför!!?? Jag såg igår att byxorna dessutom hade spruckit lite i sömmen. När Jenny tittade närmare på skadan så visade det sig att det inte var frågan om ett litet hål utan hålet var mer av typen "man kan kast in hatten"! Som tur är hade jag med ett par svarta kostymbyxor också. Kostymoutfiten förvandlades till byxa-kavajoutfit. Det får duga, nu åker vi!

På SWS satt ytterligare ett tiotal andra finklädda par som uppenbarligen skulle till domstolen idag. Vi åkte tillsammans med tre andra par i samma minibuss. Det var två par från Kanada och ett par från USA. Det visade sig senare att vi fyra par var en grupp som skulle träffa samma domare. Efter ca tio minuter var vi framme vid domstolen.

Den där svensk - koreanska tolken som vi trodde att vi skulle få med oss in i mötet lyste med sin frånvaro. Snart stod det klart att det blir till att köra mötet på engelska. Ett moment till att hantera.

Allvaret kom liksom över oss när vi satt där utanför dörren till domstolssalen. På andra sidan den ganska maffiga dörren i trä sitter en person som ensam avgör huruvida vi åker hem med eller utan David. Hoppas han har en bra dag idag. Det är nu det gäller! Inte konstigt att vi var ganska fåordiga medan vi väntade. Som tur var började vi språka med ett av de kanadensiska paren vilket gjorde väntan något mindre nervös. 

Vi var sist ut av de fyra par som väntade. Varje möte tog ca 10 minuter. De kom ut en efter en och sa, "piece of cake", "easy questions", "don´t worry", "you´ll be fine", "It´s the nice one!" (det finns mer eller mindre snälla domare). Ja, det kändes ju bra. Då ska det väl inte vara nåt problem då......?

Plötsligt pekar en kille på oss och säger "come, come". Nu är det visst vår tur.

I stort sett alla frågor var hämtade ur vår hemutredning som socialen i Sundsvall sammanställt. Första frågan handlade om att jag seglar och har representerat Sverige i ett nordiskt mästerskap för juniorer. Han verkade imponerad. Nu ligger vi bra till! Sen undrade han om bankrånet jag var med om 2009 och om jag har kvar några sviter från det. Det här blir ju enkelt tänkte jag.

Sen kom dräparn! Vad vet ni om Korea innan ni kom hit? Faan! Vi vet ju praktiskt taget ingenting om Korea. Jag fick ur mig "Olympic games 1988". Jag ser hur tolken väntar på att jag ska berätta mer om vad vi vet om Korea. Snart inser hon att det var punkt där och översätter min mening för domaren. Game over!

Jenny fick några frågor kring att hon tagit hand om sina systrar under uppväxten när mamma jobbade och pappa var ute och spelade musik. Vi fick känslan av att domaren nästan upplevde det som att Jennys föräldrar var frånvarande och la ansvaret för systrarna på Jenny, vilket är helt fel. Det handlade om nån/några timmar när de var själva med Jenny som ansvarig. Hur som helst så verkade domaren tycka att Jenny därmed hade vana av barn. Det var ju sisådär 25-30 år sedan hon tog hand om sina systrar. De klarar både att äta själva och gå på toaletten utan hjälp sedan ganska många år tillbaka. Hur som helst verkade det som att det var positivt att Jenny var van vid barn. Tänk om han bara visste vad Jenny är fantastisk med barn även på senare tid!

När han frågade om vi träffat David sken vi upp och lät nog lite som Piff och Puff. Domaren log. Bra! Vi kanske har slätat över våra begränsade koreakunskaper nu.

Sen kom nästa fråga som handlade om att David kommer att se annorlunda ut och hur vi ska hantera det. Hur ska man förklara det mycket kortfattat på engelska? Vi gjorde vårt allra bästa och tyckte inte att vi sa något fel. När detta översattes nickade domaren medhållande och med ett leende till en början för att sen svänga till en mycket mer allvarlig blick och han såg allt annat än medhållande ut. What!

Faktiskt vid flera tillfällen såg han nöjd ut till en början för att sen inte alls se särskilt nöjd ut. Han såg faktiskt ofta mycket tveksam ut till våra svar. Det fullständigt knöt sig i magen allt eftersom mötet pågick. Domaren ska ju se glad ut, lägga huvudet på sned och bli rörd över vår nya familj! Vad är det som händer!!??

De andra paren berättade att de fått en positiv hint typ "grattis till er nya familj", "ni kommer att bli en fin familj" osv av domaren innan de skiljdes åt.

Vi fick ingen som helst hint. Det hela avslutades med frågan om vi har för avsikt att åka hem med eller utan David. Vad säger karln!!?? Vi svarade att vi har för avsikt att åka hem med David. Det bör tilläggas här att domaren före oss träffat tre par från USA och Kanada. De åker alltid hem efter domstolsförhandlingen för att återvända till överlämnandet. Det har nåt med avsaknad av föräldraförsäkring att göra. Det blir helt enkelt för dyrt för dem att vara på plats under tiden domen vinner laga kraft. Frågan kan alltså ha varit mer av nyfiken karaktär då han inte hade koll på Sveriges rutiner efter att ha mött de tre första paren. Eller inte!! Klumpen i magen är i detta läge inte rolig.

Han frågade även när vi tänkt att åka hem. Vi sa att vi hyrt lägenheten till den 24 november. Detta är vad som bedöms vara den kortaste tid vi får vara i Seoul varpå vi inte bokade lägenheten längre än så. Vi är dock helt inställda på att vara kvar längre och har för avsikt att boka ett nytt boende den sista tiden. Det sa vi inget om då vi förhoppningsvis kan snabba upp administrationen så överlämnandet kan ske något tidigare.

Om det nu blir något överlämnande.

Nu är vi helt slut och orkar inte ens gå ut och äta. Planen var ett litet firande med god mat och dryck men ingen av oss känner för något firande ikväll.

Vi har under eftermiddagen i alla fall köpt en Pororokamera till David som han ska få på onsdag.

Undrar om den leksakskameran får se Sverige?

Slappardag

Idag sov vi båda till strax före 10! Gårdagens eftermiddagslur blev inställd vilket jag tror gjorde susen för att bota jetlagen. Då vi faktiskt hittat en mataffär, tyvärr långt ifrån där vi bor, så hade vi en riktig frukost att frossa i. Smör, riktigt bröd, müsli men framförallt Nescafé. I vanliga fall betraktar jag Nescafé som en nödlösning i brist på riktigt kaffe men i jämförelse med det blaskiga, teliknande kaffet de serverar här så måste jag säga att Nescafé verkligen är att betrakta som lyx.  Både att vi hade en riktig frukost att frossa i samt att vi verkligen behövde en lugn morgon gjorde att vi inte lämnade lägenheten förrän vid 14-snåret.

Vi kanske ska nämna en annan relevant anledning till att det tog tid att lämna lägenheten idag. "Nån" satte stopp i toan i går kväll. Trots febril aktivitet under hela gårdagskvällen med sopkorgen fylld med vatten som med stor kraft tömdes i porslinet i hopp om att den förbannade proppen skulle ge med sig så fick vi gå till sängs med vetskapen om att det kan bli problem med morgonrutinerna.

Mycket riktigt. Inte hade proppskrället gett sig under natten. Trots två "hinkbehandlingar" under natten. Jenny kom redan igår med en bra idé (husmorstips som hon kallar det) men som vid förslagstillfället förkastades. I morse hade dock paniken tagit över. Jag ringer INTE Ally om detta!! Förslaget gick ut på att lägga en handduk i toan och pressa den upp och ner tills proppen släpper. Vi behövde inte prata om varken vems handduk vi skulle använda eller vem av oss som skulle få det delikata uppdraget. Redan efter några försök släppte både proppen och paniken.

Nu är en perfekt eftermiddag att kolla in Dongdaemun där vi var i förrgår. Vi hade inte för avsikt att shoppa barngrejor men av någon anledning hamnade vi hela tiden på barnavdelningarna. Några inköp blev det inte (förutom en huvudbonad till mig) men vi vet nu i alla fall vad vi ska köpa till David. Definitivt en resväska. Den lär han behöva till hemresan men även senare i livet. Vi hittade även en matchande outfit till mig och David. Dyker vi upp i Sverige iklädda dessa lär väl folk börja sjunga "Man ska ha husvagn........." Pass på den alltså!

Vi fick en hel del idéer om inköp men de får bli vid ett senare tillfälle. Vi ska ju vara här några dagar till.

De första fyra dagarna var väldigt intensiva och idag var första dagen som vi kände att vi hade kontroll. Vi börjar sakta komma in i rutinerna här i Seoul. Samtidigt börjar vi inse att det kommer att bli väldigt lång tid att "turista" i Seoul i 4-5 veckor. Även om det är jättekul att shoppa (host host), äta ute och upptäcka en ny stad så tror vi att vi kommer att vara ganska less innan vi får åka hem. Annat hade det varit om vi fick spendera mer tid med David men då man "alltid ser till barnets bästa" får vi utforska Seoul på tu man hand.



Mugg som ger vattnet en fin bouquet av metallisk karaktär.



Kvällens middag



Dagens lunch

Ligger Sverige i Kalifornien eller Kalifornien i Sverige. Förvirrande!

 

 Några reflektioner efter fem dagar:

- Väldigt få koreaner är överviktiga. Teorin är att det beror på två saker. För det första äter de ganska sund mat där det ingår mycket grönt och för det andra äter alla med pinnar vilket gör att det mesta av maten borde rimligtvis hamna i knät och inte i magen.

- Koreanska kvinnor är väldigt vackra. De flesta i alla fall.

- Koreanska män ser ut på två sätt. Endera ser de väldigt snälla ut eller så ser de väldigt arga ut. Tror inte de är arga utan de bara ser arga ut.

- Många koreaner livnär sig som tandläkare. Av någon anledning tar de inte av munskyddet mellan patientbesöken.

- Koreaner älskar fika mer än svenskar. Det finns ett fik i varenda gathörn. Tyvärr har de en del att lära om kaffebryggning. Det de kallar kaffe är inte kaffe. Jag skojar inte när jag säger att man ser botten i kaffemuggen. Dags att anordna studieresor till Sverige. Cappucino och latte har de däremot koll på.


Sverige är nog lika med Dalahäst, eller..........?



Var har vi sett det där typsnittet tidigare......?

Jo, man tackar! Var har ni gröten?

- Koreaner har otroligt bra klädsmak. Du ser i stort sett bara välklädda människor på gatorna. Det koreanska modet är väldigt långt ifrån det svenska "mysbyxmodet", som alldeles för många svenskar anammat.

Nu är det dags att stryka kläderna. I morgon börjar vi med några knäböj för att vara i form till domstolsförhandlingen.

Selfie i "vår" hiss

Andra mötet

Det är en fin liten kille den där David!

Idag besökte vi SWS och fick träffa David igen. Vi skulle vara där kl 13 och det är en timmes resväg så jag klev upp kl 4 för att inte behöva stressa. Håller på att bli tokig på jetlagen! Stackars Jenny som har en som äter frukost kl 04.30 alldeles bredvid sängen. Lägenheten är ju inte så stor.

Äntligen blir det ljust

Som sagt, idag träffade vi David igen. SWS har ett litet rum fyllt med leksaker där man får "lära känna varandra". Om vi förstått saken rätt så är det här vi i fortsättningen kommer att träffa David.

Till en början var han reserverad och inte ett dugg intresserad av oss. Efter bara några minuter gick fostermamman ut ur rummet och stängde dörren. Vi tänkte att nu blir det livat! Men inte ett ljud ifrån David. Han var fortsatt reserverad och inte så intresserad av oss utan mer av leksakerna som fanns i rummet. Framförallt var han intresserad av en brandbil som han vände upp och ner för att med handen snurra hjulen. Fordon av olika slag var han intresserad av. Endera vände han dem upp och ner för att snurra hjulen eller så la han huvudet platt mot golvet för att se under bilen. Kan det vara en framtida mekaniker?

Fotbollen försökte vi leka med men efter ett par studs i golvet så övergav han den. Vi förstår honom. Vi fattar heller inte vad som är kul med fotboll.

Efter ca 15-20 minuter hittade vi en leksak som David började skratta åt. Första skrattet tillsammans med oss! Fram till nu har han sett lite olycklig ut faktiskt. Därefter lättade han upp lite. Han började styra leken lite mer. När vi spelade musik så sjöng han, och dansade. Enligt fosterfamiljen gillar han musik. Varje gång det spelas musik dansar han tydligen. Det ska vi spinna vidare på! Vi provade med Swedish House Mafia (som Jenny hade på sin telefon) men det var inget som passade herrn. Gissar på att ledmotivet till Pororo är en hit. Under leken lyfte vi upp David i våra knän lite då och då och han hade inga som helst problem med det. Vid ett tillfälle klättrade han självmant på mig när jag låg på golvet.

Vi lekte i drygt en timme innan det var dags att bryta upp. Vi gick gemensamt med fosterfamiljen och David till utgången av byggnaden. Vi blev stående i foajen några minuter då fosterfamiljen undrade var vi bodde. Att förklara med ord är omöjligt så jag tog fram kartan och visade. Det gav Jenny ett par viktiga extraminuter med David.

Nästa gång vi får träffa David är om en vecka. Ms Park berättade att vi bara ska få träffa David en gång i veckan (antar i en timme) framöver. Detta kan man ha en hel del synpunkter på men dem håller vi för oss själva tillsvidare.

När vi gick från SWS kom fosterfamiljen ikapp oss med bilen. De stannade bredvid oss med nervevad bakruta som David hängde ut genom. Nu fick vi vinka en extra gång. Efter några minuters promenad ser vi bilen igen i trafikstockningen. David hänger fortfarande ut genom rutan. När vi springer fram till bilen (med livet som insats) ser inte David oss på en gång men när vi går in i hans blickfång så tittar han upp, ser oss och lägger upp det bredaste leende på hela dagen. Helt otrolig känsla!

Hon som gjorde cappuccinon innan SWS-besöket visste nog inte hur rätt hon hade

Sen ser vi fosterfamiljens svarta Hyundai försvinna i massan av bilar, David fortfarande med huvudet hängande utanför bilen. Då säger jag till Jenny, "Där försvinner vår son....... De verkar ha ett annat säkerhetstänk här i Korea." Vi tittar på varandra och börjar skratta.

Nu har vi charmat David (och han oss). Nästa charmoffensiv blir mot domaren då det på fredag är uppsittning i domstolen. 

VM i gång

Idag är liksom "dagen efter". Tror fortfarande inte att vi riktigt fattade vad som hände igår men det börjar sakta sjunka in vad som är på väg att hända. När vi kom till lägenheten igår somnade vi och sov till långt in på kvällen. Det slutade med att vi åt upp halva frukosten och lämnade inte lägenheten på hela kvällen. Vi var helt enkelt slut.

Vi har ägnat denna dag till att gå. Det har avverkats säkert ett maraton under våra fötter. Skämt och sido. Vi har övningskört tunnelbana också.

 

Dagen började redan kl 6 då jag var pigg och Jenny ville fortsätta sova. Tror inte det har hänt nån gång under våra år tillsammans. Efter en lätt (åt ju upp hälften i går kväll) frukost var vi redo att ta tag i dagen.



Soluppgång över Seoul

Vi började med att köpa ett T-Moneycard som är ett tunnelbanekort. Betalningen i tunnelbanan fungerar på samma sätt som i London så där var vi snabbt på banan. Tunnelbanesystemet i Seoul är gigantiskt (det är ju en till stad under mark!) men lättförstått.

Vi övningskörde till Olympic Park som är en stor del av OS-anläggningen som användes 1988. Det var riktigt häftigt att se. Vi besökte även Olympic Museum vilket också gav upphov till en del ahaupplevelser och roliga minnen. Men det var långt att gå. Vi måste ha gått närmare en mil innan vi var runt hela anläggningen.

The World Peace gate.

Olympiska simarenan



Olympiska handbollsarenan

Olympiska gymnastikarenan



Sverige var givetvis representerat även 1988.

Olympiska museum

Eftermiddagen spenderades genom ett besök i Dongdaemun där vi fått tips om att det ska finnas en matvaruaffär. Det är nämligen det vi har störst problem med för tillfället. Vi hittar inga mataffärer! Äter Seoulborna bara ute? Frukost vill vi gärna äta i lägenheten. Trots hjälp av GoogleMaps hittade vi ingen mataffär. Men vi gick och gick och gick och........... Vi fick uppleva mycket av Dongdaemun men någon mataffär hittade vi inte. Det känns som att vår jakt på matvaruaffär kommer att bli en "Peppes Bodega-historia". Det slutar väl med att när vi ska åka hem så hittar vi en gigantisk mataffär bakom huset.

Om någon tvivlar på utomjordisk aktivitet kan vi meddela att de redan har landat i Dongdaemun.

Dongdaemun verkar däremot vara ett riktigt bra ställe för shopping. De har även Seouls största marknad där man kan köpa det mesta. Hit ska vi åka igen för diverse inköp till David. Jag såg även i Jennys blick att jag inte kommer undan en shoppingrunda i Dongdaemun.

Skönt att se att man kan packa för hela familjen på hojen

 Kvällen spenderades på en lokal restaurang där vi fick laga maten själva. Jättegott! Det där med att äta med pinnar är inte min starka sida. Eller så får jag mycket sämre pinnar än Jenny. Så måste det vara! Hon har nämligen inga som helst problem att få i sig maten. Som tur är så finns det sked till barnen (läs, Niclas).

Övningskörningen är över nu. I morgon åker vi tunnelbana till SWS då det är dags för andra mötet med David.

Första mötet

Fantastiskt, Otroligt, Ofattbart men framförallt OVERKLIGT!

Vi var i god tid till SWS i morse. Då det finns Coffee House´s i varenda gathörn så slank det ner en kopp innan vi gick till SWS kontor.

Där inne satt ett annat par som log och hälsade vänligt men jag minns inte vad vi svarade. Säkert nåt på svenska då vi kände oss väldigt förvirrade. Lokalen var ganska sliten men febril aktivitet rådde. Efter en kort väntan följde vi ms Park (socialsekreteraren) till en väntande bil som efter en halvtimme var framme vid en liten portuppgång. Här måste det vara!!??

Vi har varit ofrivilligt barnlösa i ca 12 år och total tid för adoption har varit ca 6 år. Det har varit en väldigt lång resa fylld med pappersskyfflande, motgångar och förtvivlade vansinnesutbrott på allt som ska göras. Att stå utanför den där turkosa lägenhetsdörren och veta att vår son David finns på andra sidan var svårt att greppa. Det kändes som om vi drömde. Inte konstigt att pulsen rusade när ms Park knackade på.

Vi har en del foton på fosterföräldrarna och David sedan tidigare. Flera av bilderna finns inramade i vårt trapphus och varje gång jag gått ner för trappan de senaste månaderna har jag vinkat och ibland stannat för att bara titta på David och fosterföräldrarna. Det har blivit många vinkningar och leenden kan jag säga. Deras ansikten är liksom inpräntade i min hjärna. De är ju inte vilka som helst för oss.

Fosterpappan öppnade och bakom honom står fostermamman med David i famnen. Kan nog bäst beskrivas som om Zlatan eller någon annan kändis plötsligt öppnar en dörr. Men, det är ju ni......... Helt fantastiskt, otroligt, ofattbart men framförallt OVERKLIGT!

Vi blev vänligt välkomnade in i den lilla och ganska anspråkslösa lägenheten. Slitet (med svenska mått) men det var en skön atmosfär. Vi gick in i ett litet tv-/lekrum där Pororo visades på TV´n och Davids leksaker låg utspridda. Vi satt på golvet och lekte, pratade, skrattade och försökte förstå vad som hände. Tyvärr kunde fostermamman ingen engelska överhuvud taget, fosterpappan kunde några ord och ms Park hade också väldigt begränsade kunskaper i engelska. Det var därför svårt att få svar på allt vi ville veta men det ger sig så småningom. Att han gillade Pororo var helt klart! Ms Park sa att vi kanske skulle köpa några Pororofilmer till flygresan hem. Vad menar hon? Ska denna fantastiska lilla kille följa med oss hem!!?? Helt fantastiskt, otroligt, ofattbart men framförallt OVERKLIGT!

Vi fick berättat för oss i bilen att David är blyg för nya människor. Den informationen underlättade då vi kunde gå försiktigt fram. Det sista vi vill är att han blir rädd för oss. Ett annat par som för ett år sedan adopterade från Sydkorea skrev på sin blogg att deras lilla kille blev fascinerad över deras kamera. Det kom jag ihåg så jag plockade fram kameran och sträckte fram den till David. Knappar att trycka på och en lampa som blinkar funkade utmärkt som isbrytare. Efter några försök satt David hos Jenny i säkert 20-30 sekunder vilket upplevdes som en evighet av tid. Efter ytterligare några försök satt han hos oss båda. Inte så länge men ändå...

Efter ca en timme kom det vi inte ville höra, "time to go".

Det känns som att vi fick ett jättebra första möte med David. Han skrattade och lekte tillsammans med oss. Till och med satt i våra knän. I och för sig satt fosterföräldrarna några decimeter ifrån hela tiden men han är i alla fall inte rädd för oss. Det var ändå målet för mötet. Han tydde sig lika mycket till fostermamman som till fosterpappan vilket visar på att båda måste ha varit delaktiga i omvårdnaden. Vi kunde väldigt tydligt se att David haft det mycket bra tillsammans med sina fosterföräldrar. Han verkar vara väldigt glad och tillfreds med tillvaron. Det känns otroligt bra.

Vi ska faktiskt få träffa David en gång till innan domstolen på fredag. Onsdag kl 13 är nästa gång hela familjen Södergren är samlade.

Helt fantastiskt, otroligt, ofattbart men framförallt OVERKLIGT!

Ps. Vi förstår att det säkert finns en önskan om att se bilder på David men då detta är en öppen sida och vi inte vet hur SWS/Domstolen ställer sig till att vi publicerar bilder på David så väljer vi att inte göra det. Men vi lovar att det finns bilder att visa från första mötet! Dem visar vi när vi kommer hem.

Framme i Seoul

Nu har vi äntligen kommit fram.

Allt (nästan) har gått så bra som man kan förvänta sig. Det enda strulet var när vi kommit in i Korea och knappt visste hur vi skulle ta oss till boendet. När vi väl löst det så insåg vi att vi egentligen inte ens kommit överens med hyresvärden om att träffas. Enda kontakten med Ally (hyresvärden) är via mail. Var får vi tag på WIFI??!! Det ska ju finnas överallt. På flygplatsen meddelade vi Ally att vi var på väg med buss men det "råkade" bli taxi i stället. Någon busshållplats där vi skulle landat med bussen hittade vi inte vid huset. Det visade sig att vi var på "fel" sida huset. I lobbyn på ett närliggande hotell fick vi uppkoppling och kunde då se två mail från Ally. Ett där hon skrev att vi ses vid busshållplatsen och ett skickat lite senare där det stod att hon nu väntat i över en timme utan att hon sett oss men att hon väntade i lägenheten. Där fick vi kontakt. Ett problem mindre. Skönt!

Lägenheten är i storlek som ett normalt hotellrum. Nytt och fräscht men det kan bli problem om vi ska spela tennis nån kväll. Toaletten har fler knappar än en modern bil. Till slut hittade vi var man spolar i alla fall. Känns som den viktigaste funktionen. Undrar vad de andra knapparna är till för? Vi får säkert tråkigt nån dag så ska vi undersöka det. Återkommer i den frågan. En sak hittar vi inte och det är strykjärn. Det måste vi köpa innan domstolen på fredag.

Några reflektioner efter 6 timmar är:

- Taxichauffören verkade inte kunna köra bil. Gasa, släppa gasen, gasa, släppa gasen osv. Varför inte hålla jämn fart? Heldragna linjer är något han försökte placera mitt under bilen. När den heldragna linjen markerade att det kommer ett vägräcke eller något annat svårforcerat hinder som delar körbanorna åt löste han det med en snabb och distinkt rattrörelse. Inte helt uppskattat av medtrafikanterna i filen bredvid.  Tror inte koreanska bilar är utrustade med blinkers. Det var inget som användes i alla fall. 

- Varmt och regnfritt men vi såg endast en motorcykel på en hel timme. Konstigt.

- Polisen kör med blåljus (rött och blått är det här) påslagna hela tiden. De verkar inte ha ett dugg bråttom. Men det är klart, vem skulle inte köra med ljusen påslagna om man hade chansen?

- Det är väldigt rent på gatorna trots ganska mycket folk.

- Hyndai och Kia är de två dominerande bilmärkena på Seouls gator. Undrar varför? Den lokala bilhandlaren har väl kört nån kampanj kanske?

Nu är klockan ca 14 och vi har landat lite. Sömn och mat står närmast på agendan. Vi sa just till varandra att vi är ganska trötta. Då kom vi helt plötsligt på att i morgon ska vi träffa David. Det hade vi nästan glömt bort i all stress att försöka hitta och få tillgång till lägenheten.

I morgon bitti åker vi till SWS och sedan tillsammans med en socialsekreterare till fosterhemmet där fostermamman och David väntar på oss. Ganska nervösa, men mest för att hitta till SWS. Ally har översatt adressen till koreanska så vi tar en taxi för att inte virra bort oss i tunnelbanan. Vi kommer att lösa tunnelbanan framöver men just nu sker allt på en gång känns det som.

/ J & N

Nu börjar resan

Fredagkväll och vår resa börjar på Sundsvall Timrå Airport. Imorgon lördag vi lunchtid lyfter vi från Arlanda mot Seoul.