Andra mötet

Det är en fin liten kille den där David!

Idag besökte vi SWS och fick träffa David igen. Vi skulle vara där kl 13 och det är en timmes resväg så jag klev upp kl 4 för att inte behöva stressa. Håller på att bli tokig på jetlagen! Stackars Jenny som har en som äter frukost kl 04.30 alldeles bredvid sängen. Lägenheten är ju inte så stor.

Äntligen blir det ljust

Som sagt, idag träffade vi David igen. SWS har ett litet rum fyllt med leksaker där man får "lära känna varandra". Om vi förstått saken rätt så är det här vi i fortsättningen kommer att träffa David.

Till en början var han reserverad och inte ett dugg intresserad av oss. Efter bara några minuter gick fostermamman ut ur rummet och stängde dörren. Vi tänkte att nu blir det livat! Men inte ett ljud ifrån David. Han var fortsatt reserverad och inte så intresserad av oss utan mer av leksakerna som fanns i rummet. Framförallt var han intresserad av en brandbil som han vände upp och ner för att med handen snurra hjulen. Fordon av olika slag var han intresserad av. Endera vände han dem upp och ner för att snurra hjulen eller så la han huvudet platt mot golvet för att se under bilen. Kan det vara en framtida mekaniker?

Fotbollen försökte vi leka med men efter ett par studs i golvet så övergav han den. Vi förstår honom. Vi fattar heller inte vad som är kul med fotboll.

Efter ca 15-20 minuter hittade vi en leksak som David började skratta åt. Första skrattet tillsammans med oss! Fram till nu har han sett lite olycklig ut faktiskt. Därefter lättade han upp lite. Han började styra leken lite mer. När vi spelade musik så sjöng han, och dansade. Enligt fosterfamiljen gillar han musik. Varje gång det spelas musik dansar han tydligen. Det ska vi spinna vidare på! Vi provade med Swedish House Mafia (som Jenny hade på sin telefon) men det var inget som passade herrn. Gissar på att ledmotivet till Pororo är en hit. Under leken lyfte vi upp David i våra knän lite då och då och han hade inga som helst problem med det. Vid ett tillfälle klättrade han självmant på mig när jag låg på golvet.

Vi lekte i drygt en timme innan det var dags att bryta upp. Vi gick gemensamt med fosterfamiljen och David till utgången av byggnaden. Vi blev stående i foajen några minuter då fosterfamiljen undrade var vi bodde. Att förklara med ord är omöjligt så jag tog fram kartan och visade. Det gav Jenny ett par viktiga extraminuter med David.

Nästa gång vi får träffa David är om en vecka. Ms Park berättade att vi bara ska få träffa David en gång i veckan (antar i en timme) framöver. Detta kan man ha en hel del synpunkter på men dem håller vi för oss själva tillsvidare.

När vi gick från SWS kom fosterfamiljen ikapp oss med bilen. De stannade bredvid oss med nervevad bakruta som David hängde ut genom. Nu fick vi vinka en extra gång. Efter några minuters promenad ser vi bilen igen i trafikstockningen. David hänger fortfarande ut genom rutan. När vi springer fram till bilen (med livet som insats) ser inte David oss på en gång men när vi går in i hans blickfång så tittar han upp, ser oss och lägger upp det bredaste leende på hela dagen. Helt otrolig känsla!

Hon som gjorde cappuccinon innan SWS-besöket visste nog inte hur rätt hon hade

Sen ser vi fosterfamiljens svarta Hyundai försvinna i massan av bilar, David fortfarande med huvudet hängande utanför bilen. Då säger jag till Jenny, "Där försvinner vår son....... De verkar ha ett annat säkerhetstänk här i Korea." Vi tittar på varandra och börjar skratta.

Nu har vi charmat David (och han oss). Nästa charmoffensiv blir mot domaren då det på fredag är uppsittning i domstolen.