Fåddelsedag

Idag är den största dagen av alla. Vi fick David överlämnad i vår omsorg. Allt annat är bara juridiskt papperskyfflande. Idag blev allt verkligt. Adoptionsföräldrar är ju väldigt fyndiga så vi kallar dagen för fåddelsedagen.

Det gick givetvis inte att sova i går kväll. Båda låg och pustade, vände och vred på oss. Det var tydligt att vi kände en stor anspänning. Allt annat har bara varit korta möten. Trevliga men inte skiljt sig nämnvärt mot alla de gånger vi varit barnvakt till vänners barn. Leker en stund och sen kommer föräldrarna och tar över. Nu är läget annorlunda. Det är vi som är ansvariga tills döden skiljer oss åt. Man säger så när man gifter sig men det är inte värre än några underskrifter på ett papper så kan man förändra det. Nu är det verkligen för alltid. Ett barn släpper man inte oavsett ålder eller hur bra eller dålig relation man har. Det är verkligen för alltid. Vi känner oss oerhört priviligierade att få ta hand om David. Samtidigt är vi oerhört ödmjuka inför uppgiften. Det är så jäkla stort att det inte går att ta på ännu. Vi går runt med ett fånigt leende och bara tittar på varandra.

Vi skulle träffas på SWS kl 13.30. Vi hade klätt upp oss lite med kavaj för att visa vördnad för dagens möte. Fosterfamiljen kom samtidigt som oss så vi möttes redan ute på gatan. Vi hade ju funderat lite på om vi skulle få med nåt till David, typ kläder, leksaker, välling mm. När fosterpappan öppnade bagageluckan och började lasta ur alla kassar blev vi stumma. Det var bara till att slänga latten jag hade i handen och ge honom ett handtag. Det var så mycket att alla fick inte plats i hissen samtidigt. Jenny började genast mumla nåt om övervikt. Vi kommer inte att behöva köpa mer kläder till David.

När vi klev in i SWS lokal möttes vi direkt av Ms Park (socialarbetaren) som hänvisade oss in i ett lekrum. Fosterföräldrarna var märkbart tagna av det som var på väg att hända. Framförallt fosterpappan hade det jobbigt. Det var lycka i luften samtidigt som det låg en tryckande våt filt över oss i det lilla lekrummet. När jag frågade hur det var med dem så svarade fosterpappan först bara med att hålla fram handen och skruva den fram och tillbaka. Sen sa han att de hade gråtit hela gårdagskvällen. Då kände vi verkligen med dem. Det kan inte vara lätt att efter 11 månader lämna ifrån sig "sitt" barn till nån annan. Detta har vi mycket stor respekt för. Samtidigt är vi dem evigt tacksamma för att de tagit så enormt god hand om David. Han har verkligen haft det bra i den fosterfamiljen. Hela grabben lyser av välbehag.

Efter lite pappersskrivande och genomgång av Davids rutiner så var det dags. Nu är början på resten av våra liv.

Det gick till som så att vi skulle ta farväl vid hissen utanför SWS lokaler. Då bryter fosterfamiljen ihop. Tårarna sprutar och de pussar och kramar David. Givetvis förstår han då att något hemskt är på väg att hända. Även David och vi blir väldigt ledsna. Egentligen inte för Davids skull då vi vet att han kommer att få det väldigt bra med oss utan för fosterfamiljens skull. Vi kramar om familjen och sen säger jag att vi ska nog skynda på nu innan det blir värre. Jenny ger David nappen i hissen och då slutar han gråta. Utanför står en taxi och väntar på oss. När vi sätter oss i taxin blir David alldeles tom i blicken. Han sitter i Jennys famn och bara tittar med de stora mörka ögonen rakt fram. Han är tyngd av det som händer. Det var ganska tydligt. Efter några minuter ser vi att han är trött och han somnar ganska snart. 45 minuter senare är vi framme i lägenheten.

Väl inne i lägenheten väntade en hel del nya leksaker samt att han fick med sig några gamla beprövade. Han springer direkt fram till leksakerna och börjar leka med ett jättestort leende över hela ansiktet. Vi tar inte ens av oss kavajerna utan ger oss in i leken direkt. Han ser hur lycklig ut som helst. Inga ledsna ögon där inte.

Så fortsatte hela eftermiddagen. Mycket lek och bus. Han kröp upp i famnen på oss när han ville mysa och läsa bok men efter ett par minuter var det bilarna som gällde igen. Glöm mjukdjur! Det ska vara hårda leksaker. Tacka gudarna för Youtube! Det finns hur mycket Poror-filmer som helst. Dessutom på koreanska. Kanske inte konstigt då Pororo är koreansk. Han visade inte en enda min om att han var ledsen eller saknade fosterfamiljen. Vi hade köpt pasta carbonara a la micro som vi värmde till middag. Vi fick nästan stoppa honom då han åt som en häst. Vi Skypade samtidigt med moster Mia som sa "mätta barn är lyckliga barn". Hon har helt rätt. Vi skyfflade på.

När det var dags för nattning strax efter 19 så tänkte vi att nu vänder det. Det kan inte gå så här lätt. Samtidigt som Jenny förberedde vällingflaskan skulle jag dressa om honom till pyjamas. Är man trött, vällingsugen och har en för långsam och fumlig påklädare är det inte konstigt att man blir irriterad. Efter att flaskan var slut var det dags för lek igen. Icke! Jenny tog kommandot och efter ca 10 minuter sov han som en stock i sängen. Hur är det möjligt!? Vad är det för fantastisk pojke vi fått? Han är inte bara den sötaste lilla pojk vi sett. Han är ju fantastisk på alla plan!

Det här med att vara förälder är ju superenkelt!