Trots att dagarna börjar flyta ihop här i Seoul så är det ändå vissa dagar som sticker ut. Det är så klart de dagar vi får träffa David. Idag var en sån dag.
Vi sprang på David redan vid hissen på SWS. Jenny gjorde ett tappert försök att lyfta upp honom. Det tyckte inte David var någon bra idé.
Vad vi förstår har SWS två lekrum. Dagens möte skedde i det rum vi inte varit i tidigare. Det var bra med lite nya leksaker.
Det funkade hur bra som helst även idag när vi var själva. Ingen saknad av fostermamman under den dryga timme vi lekte. Han är lite reserverad men idag tycker vi att han ändå börjar visa mer av sin rätta sida. Inte vid något tillfälle har han skrattat så mycket tillsammans med oss som idag. Han tog oss även i hand och ledde oss till saker han ville leka med. Det har han inte gjort tidigare. Han ville gärna vara nära oss och hade inga problem att sitta i knä, så länge vi satt på golvet. När vi med våra stela ben försökte sitta i soffan så gick det inte. Skulle inte förvåna oss om han inte är van att sitta i en soffa utan att de alltid sitter på golvet.
Vi lyckades även reta upp honom ordentligt idag. Jag gick runt med David i famnen och tittade på de saker som fanns på ovansidan en byrå. Då fick han syn på en penna, en bläckpenna. När jag släppte ner honom satte han genast fart mot närmsta tapet och skulle föreviga sitt besök. Jenny hann precis dit för att förhindra "konstverket". Han blev riktigt förbannad på oss för att han inte fick pennan. Bra att han vågar visa känslor! Undrar om vi tycker det är lika kul om ett halvår?
Vi börjar tro att han kanske är en reserverad person. Fosterföräldrarna har berättat att han gärna ligger på golvet hemma och tittar, undersöker och leker ganska försiktigt med sina leksaker. Det gör han även när han är med oss. Ser verkligen fridfullt ut. Vi har även sett en annan sida och den är väldigt sprallig och minst sagt ovarsam hantering av leksakerna. Som exempel lyckades han idag bryta loss en av motorerna som hängde under vingen på ett leksaksflygplan. Jag ställde tillbaka flygplanet och lyckades provisoriskt hänga tillbaka motorn under vingen. Nu duckar vi och skyller på nån annan.
Till nästa torsdag (20 november) är det transportsträcka. Då är nästa gång vi får träffa David. Det är då inte frågan om en timme i något av lekrummen utan vi går över i skarpt läge. Han kommer att överlämnas i vår omsorg på heltid. Äntligen! Men även lite nervöst.
Måndag den 24 november ska vi in på SWS för att hämta adoptionspapperen och Davids pass. Det var tydligen ingen stor sak. Men rent juridiskt är det inte förrän då han är vår son enligt Koreansk lag. Enligt svensk lag är han inte vår son förrän vi varit i tingsrätten i Sverige. Mer myndighetspapper att fylla i. Puh!
Vi hade hoppats på ett tidigare överlämnande men utgångsläget var att vi skulle få honom typ ett par dygn innan vi skulle resa hem. Nu får vi ändå minst fyra dygn mer än förväntat med honom innan avresa. En vecka kommer vi att vara tillsammans innan vi sätter oss på planet. Det hoppas vi ska räcka för att etablera en så pass bra relation att han känner sig trygg med oss och att hemresan blir hanterbar.
I går köpte vi Pororofilmer som vi skulle ha till flyget. När vi kom hem visade det sig att vi köpt pussel. Det blir till att vika in de stela benen under rumpan och lägga pussel i nio timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar