Idag blev vi bjudna på lunch av Davids fosterföräldrar och deras biologiska dotter. Fantastiskt trevligt initiativ av dem. Det känns verkligen som att de gör allt för att vi ska få lära känna David så mycket som möjligt innan vi tar över ansvaret helt.
Vi gick till en liten men mysig restaurang i området Myeongdong, där vi bor. In i en liten gränd som avslutades med en dörr in i restaurangen. Vi gick och satte oss på den delen av restaurangen som saknade stolar. Borden är ca 30-40 cm höga och man sitter på en liten kudde. Antingen i skräddarställning eller så viker man in benen under rumpan och sitter på hälarna. Ingen av dessa ställningar fungerar mer än en kort stund för mig. Intaga lunch på detta sätt kan bäst beskrivas som en lång stretchövning där det samtidigt serveras mat. Jenny är typ 100 gånger smidigare än mig så hon har ganska roligt åt mitt pustande och stånkande.
David hade dagen till ära en gul stickad mössa med öron på. Såg rätt lustig ut faktiskt. Han var inte riktigt på sitt bästa humör då han sovit dåligt under natten och är förkyld. Helt ointresserad av oss. Ganska klängig på fosterföräldrarna. Varje gång vi försökte ta upp honom uttryckte han sig väldigt tydligt att vi skulle låta honom vara.
Vi åt Bibimbap som är en koreansk rätt bestående av olika grönsaker, nudlar, kött och ägg. Den serveras i en jättehet stenskål. Perfekt med fem skållheta skålar, ett jättelågt bord och en rastlös 1,5-åring. Han fick tag i en av de kalla skålarna och skulle rycka ner den från bordet. Jag fick tag i andra ändan. Det blev en dragkamp som David insåg att han inte skulle vinna. De små svarta ögonen blev ännu svartare när han gav mig onda ögat. Första konflikten!
Efter lunchen gick vi till ett närliggande fik. David var nu ganska trött men Jenny fick ändå hålla honom en hel del. Jag lyckades sämre. Ganska låga odds på den.
Jenny är helt otrolig med barn. Hon kan få nästan alla barn att ty sig till henne. David är nog en av de mest svårflörtade barn vi träffat hittills. Jag är absolut inte orolig att efter ett par dagar hos oss har Jenny löst problemet. Jag tänker också lägga in en charmoffensiv som han kommer ha svårt att motstå.
Vi satt och fikade i säkert en timme. Det här var en timme som kommer att etsa sig fast i minnet för väldigt lång tid. Det kändes som om vi kom varandra närmare, fosterfamiljen och vi. De är väldigt fina människor som tagit David till sina hjärtan på ett fantastiskt sätt. När fosterpappan säger att de nästan älskar David mer än sina egna barnbarn får vi en klump i halsen och ögonen vattnas. Nu känns det inte så bra längre. Det känns som om vi är anledningen till att en familj splittras. Ja, vi vet hur processen funkar men det kändes verkligen som att vi är på väg att göra något hemskt. Det syns i ögonen på både fosterföräldrarna och David hur mycket de älskar varandra. Vi blir mer och mer övertygade om att under omständigheterna kunde David absolut inte fått en bättre familj att spendera det senaste året hos.
Vi ångrar nu att vi inte hade med fler bilder på vårt hus, familj, vänner, vårt liv helt enkelt, för att visa fosterfamiljen att David kommer att få det bra hos oss. Språkproblemet har aldrig varit mer frustrerande än nu. Det kändes som att vi verkligen ville övertyga dem om att David kommer att få ett bra liv. Det enda vi kunde göra var att försöka berätta att David är ett mycket efterlängtat barn, inte bara av oss, utan att det finns väldigt många människor i Sverige som just nu väntar på och längtar till att få träffa honom.
Vi har familjens mailadress så vi frågade om de ville att vi skulle hålla kontakten och berätta hur det går för David. Fosterpappan blev tårögd och översatte snabbt till fostermamman som log och nickade med tårfyllda ögon.
Vi hoppas och tror att de verkligen förstod att David är ett mycket efterlängtat barn som kommer att älskas gränslöst av oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar