Tredje mötet

Idag är en bra dag. En riktigt bra dag!

Idag blev det vårt tredje möte med David. Vi skulle som vanligt träffas i SWS´s lekrum. Det var en hel vecka sedan vi sågs senast. Kommer han överhuvudtaget att känna igen oss? Efter (som vi upplever det) ett ovisst möte i domstolen samt en ganska stor frustration över att inte få träffa David så mycket som vi vill tog vi ganska lätt på dagens möte. För lätt visade det sig.

När vi kliver in på SWS hälsar vi på ett annat par som sitter innanför dörren. Kvinnan säger att det nog är vår grabb som väntar på oss inne i lekrummet. Mycket riktigt, där är han ju!

När vi kliver in i rummet skiner han upp som en sol och springer emot mig med händerna i vädret. Vad händer!? Ska jag få en kram direkt? Var är den där blyga och tillbakadragna killen? Jag går snabbt ner på knä för att omfamna honom då han gör en 180-gradare framför mig och springer längre in i rummet för att visa alla leksaker som finns där. Tji fick du gubbe! Vi hinner inte få av oss jackorna innan leken är i full gång. Både vi och fostermamman klappar händerna i förtjusning och David hänger på. Klapp klapp!! Tjohej! Det är en helt ny kille vi ser! Han är glad, sprallig och det är väldigt tydligt att han gillar sina två nyfunna kompisar.

Fostermamman lämnar rummet nästan direkt. David märker ingenting då han har full fokus på att visa oss hur brandbilen fungerar.

Socialsekreteraren kommer in i rummet med en väggalmanacka modell större under armen. Hon säger "Court approved". Vad sa hon? Är vi godkända? "Come again!". Hon säger "Court approved!" "Did the family court approve us?" "Yes, no problem!". Se där ja! Det är svårt att kommunicera i vanliga fall men denna konversation sker samtidigt som David hittat nån elektrisk leksak som levde om nånting fruktansvärt. Bara att vänja sig!

Inte nog med att vi är godkända. Nu plockas almanackan fram. Ms Park pekar på 24 eller 25 november och berättar att då kommer Davids papper vara klara och vi kan åka hem. Ca en vecka tidigare än beräknat. Nu är jäklar är det medvind!

Det tar inte slut där. Ms Park säger också att vi kan få David redan veckan innan domen vunnit laga kraft. Det betyder att vi verkligen kommer att få tid att lära känna varandra innan flygresan hem. Nu är det inte bara medvind. Nu snackar vi Rouring Forties a la Volvo Ocean Race! 30 knop rakt mot mål!

Åter till dagens möte med David. Han ser faktiskt lite ledsen ut ibland. Han blir stundtals väldigt allvarlig och lugn. Inte så han gråter utan mer allvarsam. Känner han på sig att vi inte är vanliga kompisar? Vad förstår han egentligen? Vi vet att fostermamman har berättat för honom många gånger om vad som kommer att hända och att vi kommer att bli hans föräldrar. Han har sett flera bilder på oss. Känner han igen oss från dem och förstår vad som är på väg att hända? Omöjligt att säga men vi väljer att tro att han någonstans förstår. Barn förstår oftast mer än vad vi tror.

Pororokameran vi köpte till honom blev en hit. Han lekte länge med den och verkade hur intresserad som helst av att kunna dra undan linsskyddet och att avtryckaren gick att trycka på. Att kameran då gav ifrån sig ljud och att den blinkade gjorde inte saken sämre. Sen sa Pororo nåt på koreanska. Vad som sas får vi fråga David om. Vi har nämligen ingen aning men David såg glad ut vilket gjorde oss glada.

Davids första kamera

Han gillar verkligen tekniska saker. Mjukdjur och bollar går bort. Fordon av alla de slag är intressant och efter att ha provkört några sekunder så vänds de upp och ner för att se hur de är konstruerade. Hjulen ska snurras på för att säkerställa trafiksäkerheten. Det lilla men ganska tunga pianot (som det går att spela gubben Noak på) vände han också upp och ner för att se hur det är konstruerat. Musik är tydligen ett stort intresse. Jag har full sjå att få igång Spotify så där får Jenny ta ansvaret.

Mot slutet av mötet ville David ut ur rummet. Vi trodde att han saknade fostermamman men lyckades distrahera honom genom att kasta upp honom i luften och "flyga flygplan" mot nån av oss som killade honom på magen. Det lyckades riktigt bra. De sista fem minuterna satt fosterföräldrarna med oss. Då ville han också ut ur rummet. Det var alltså inte avsaknaden av fostermamman som gjorde att han ville ut. Fosterpappan skrattade och sa att David gillar inte att vara i ett och samma rum för länge. Han vill ut och springa.

Underbar liten kille den där David.

Idag är första gången på 12 år som vi känner att vi faktiskt kommer att bli föräldrar till ett barn.

Fantastiskt, Otroligt, Ofattbart men framför allt OVERKLIGT!

Vi stod och "pratade" ett tag med fosterföräldrarna i lobbyn på SWS innan vi skiljdes åt. Då frågade de om vi ville äta lunch med dem på lördag. Självklart vill vi det! Ska bli riktigt intressant att umgås med dem med tanke på att vi inte kan prata med varandra. Men å andra sidan spelar det ingen roll då vi får en möjlighet att umgås med trevliga och fantastiska människor. De kommer ju på nåt sätt att alltid finnas med oss i framtiden. Att vi också får mer tid med David gör inte saken sämre direkt.

När vi skiljs åt säger fosterpappan "You are really lucky. He is a smart and a fantastic boy"

WE FEEL LUCKY!

 

Davids fot avritad för skoinköp. Strecken tvärs foten är gjorda av honom själv.