Uttråkade

Nu har vi varit i Seoul i drygt två veckor. Första veckan var kaos. Redan när vi kom ut från flygplatsen frågar Jenny hur vi ska ta oss in till stan och det boende vi bokat. Jag svarade att det var nån buss med nr 6015 vi skulle åka. Varifrån går den då? Ingen aning. Var har du bestämt med Ally om var och hur vi ska träffas. Nja, vi har väl inte bestämt nåt egentligen. Vad i helv.....!

Namdaemun Market

Det löste sig. Även allt annat med att hitta till SWS, träffa David, Domstolsförhandlingen mm har löst sig till det bästa. Men det är ganska jobbigt när allt händer på en gång och vi inte ens vet hur vi ska transportera oss från ett ställe till ett annat. Att vi skulle få svårt att hitta en matvarubutik kunde vi inte ens drömma om när vi lämnade Sverige. Det är ju för bövelen en av världens största städer! Dessutom upplever vi stora problem med att göra oss förstådda bland Koreanerna. Bara att gå på en restaurang kan ibland vara en utmaning. Första veckan var helt enkelt väldigt mentalt jobbig.

Därefter har vi anpassat oss och löst allt praktiskt på bästa sätt. Vi har sett och gjort det mesta av det vi tänkt oss i Seoul. Igår besökte vi t om. Seouls Nationalmuseum och tittade på både fina stenar och krukor. Ingen av oss är ett dugg intresserade av museum men vi måste på nåt sätt få tiden att gå.

Seouls mäktiga Nationalmuseum

Jenny har varit duktig och vid några tillfällen kommit iväg på motionsrundor i Namsan Park och Seoul Tower. Då jag varit förkyld har jag fått avstå. I förmiddags kände jag mig hygglig så jag hängde med Jenny på en liten tur uppför berget. Hemma är man van att "dra ur" näsan under löpturen men här är det folk precis överallt. Extra pinsamt blev det när det sega förkylningssnoret gjorde att jag såg ut som Wassberg i forna dar. Jag visade nog Koreanerna en helt ny variant på västerländskt utseende.


Rocky tränar i trappan.......

......nä, det var nån annan. Men blicken är Eye of the Tiger

Inte ens play-kanalerna går att se. Det är nån rättighetsfråga om att de inte får sända utanför Sverige. Vissa program verkar det tyvärr inte vara några rättighetsproblem kring. Om jag ser Lasse Kronér och det otroligt löjliga programmet Dobidoo en gång till spyr jag. Som tur är hade Gina Dirawi gjort en programserie på åtta avsnitt som var kul att se.

Nu har halva tiden gått och det är 2,5 veckor kvar till hemresa. Vi börjar får stora problem att hitta något vi vill göra. Fortsätta motionera så klart men inte ett till shoppingcentra, tempel, museum eller blaskigt kaffe vill vi vara med om. Vi är klara med allt det. Vi börjar helt enkelt bli uttråkade.

Nåt tempel vi hittade vid Seoul City Hall



Gräs under skorna är fantastiskt men ovanligt i Seoul

På onsdag ska vi träffa David igen. Vi ska då också komma överens om när vi får honom i vår vård. Förhoppningsvis redan måndag den 18 november.

Från den stunden är det nog slut på tristessen.