fredag 7 november 2014

Nedstigingen har börjat

Idag ägnade vi förmiddagen åt att planera återinträdet i västvärlden.

Vi har nu bokat boendet för de sista dagarna i Seoul. Från och med den 24 november kommer vi att bo i Gagnam alldeles bredvid SWS. Ett lägenhetshotell som verkade bra.

Vi har nuvarande lägenhet till den 24 november. Flygbiljetten hem är bokad till den 27 november, men är ombokningsbar då vi inte hade koll på när vi skulle få åka hem.

Som vi sagt tidigare är kommunikationen med SWS lite bristfällig. Vi är dock helt överens om att vi inte missförstått ms Park om att Davids papper ska vara klara den 24:e eller 25:e november. Det går inget plan den 26:e så vi bestämde oss för att inte stressa utan vi tar det kort som nu ligger. Vi åker hem den 27 november. Dessutom riskerar vi vid en ombokning att inte få det extra benutrymme som vi antagligen kommer att behöva.

Vi har även bokat flyget mellan Arlanda och Sundsvall/Timrå. Nu känns det som att vi är på väg hem! Det är trots allt tre veckor kvar så vi hinner fortfarande vara med om en massa roligheter i Seoul. En sån rolighet fick vi vara med om under kvällen.

Eftermiddagen gick vi omkring i Insadong. Det är nog det området vi trivs bäst i. Härlig stämning med en massa små butiker som säljer krimskrams/souvenirer av olika de slag. Det är en skön atmosfär och inte så mycket folk. Det är bara som storgatan i Sundsvall en vanlig gatufestkväll. Nu kanske jag tog i men det är mer eller mindre mycket folk var man än är i Seoul. Här är det relativt lite med människor.

Vi köpte en doppresent till David. Ja, det kanske är tidigt att tänka på det nu men vi gillar att vara i framkant. Denna present har faktiskt en djupare innebörd och är köpt på adoptionsresan vilket gör att den passar vid det tillfället. Får föräldrarna ge doppresent? Det är nog inte kutym men det struntar vi i.

Kvällen spenderades tillsammans med en annan svensk familj som också är här för att utöka familjen. De har redan tre barn varav en är adopterad från Korea. De hade domstolstid en vecka innan oss och har fortfarande inte fått ok. Det bekymrar inte dem. Annat var det med oss som greps av panik bara för att domaren såg lite sur ut. Där har vi skillnaden mellan rutin och orutin.

Vi åt middag tillsammans på en restaurang i Gyeongbokgung där de bor. Jag och Jenny har hela tiden besökt restauranger som åtminstone haft ett engelskt ord med i reklamen på gatuprataren.

När vi fick menyerna fanns det inte en enda bokstav vi förstod. Pappan i den andra familjen försökte få in kött från oxe genom att sätta pekfingrarna likt horn i pannan och säga muuuuuu! Funkade sådär men vi andra fick ett gott skratt. Det slutade med att servitrisen ringer en kompis som kunde några ord engelska, räcker över telefonen till oss som förklarar vad vi vill äta och sen över med telefonen till servitrisen igen. Funkade inte på en gång men efter att telefonen skickats fram och tillbaka några gånger fick vi in en god Bulgogi. Det är en koreansk rätt som består av kött som grillas på inbyggda grillar i borden och med en massa tillbehör i små skålar som sätts ut på bordet. Jättegott!


Jag börjar dessutom få ordning på pinnarna!

I morgon ska vi äta lunch med David och fosterföräldrarna. Skulle inte förvåna mig om både jag och Jenny får stryk i pinnätning av en 1,5-åring.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar